Ett öppet brev till alla innevånare i Ljusdals kommun den 31 oktober 2014.

12.11.2014 21:06

Socialchef visar kurage – och får sparken.

Det som hänt är något mycket allvarligare än att täppa till munnen på en cheftjänsteman inom omsorgsförvaltningen och på så sätt försöka att statuera exempel för övrig personal inom kommunen. Detta är ett slag mot all yttrandefrihet och demokrati, lika väl som den lagstiftade yttrandefrihet som gäller för offentliganställda. Förr kunde man vända sig till sin chef, men nu är det enda säkra om man vill framföra kritik att anonymt rikta sig till massmedierna. Socialchefen Marita Wikström har gjort bådadera men gjort ”misstaget” att inte vara anonym. Denna form av beteende kallas för civilkurage som visar att hon öppet vill ta det ansvar hon anförtrotts och sitt yttersta ansvar för en omsorgsförvaltning i djup kris. Som trots att den går formligen på knäna inte sviker sitt uppdrag att måna om de unga, gamla och sjuka som behöver stöd av omsorgen – och jag skall strax återkomma till detta. Det som där utdelas är inte allmosor som mindre nogräknade ofta hävdar – det är en omsorg som de flesta förvärvsarbetande och föräldrar genom digra skattesatser förskottsinbetalat för att få tillgång till om en dag kraften sviker eller när olyckan slår till. Precis som ett antal inbetalningar till ett kommunalägt försäkringsbolag – för den som inte vill prata annat än i ekonomiska termer.

Det förstår Marita och hon vill inte svika. Hon känner detta djupt och förmår inte heller svika därför att hon i sin verksamhet dagligen möter sina trupper som så intensivt strider för de omsorgsbehövande att de själva far illa – liksom deras familjer. Detta verkar ju inte klokt – men det kallas empati. En empati som väcks genom att man ser plågan i sin nästas ögon – i varje fall om man uppövat en förmåga till att känna den. Det är naturligtvis också därför som omsorgarbetarna är underbetalda – därför viljan att hjälpa och deras förmåga släcka plågor känns viktigare än deras plånböcker. Detta är karaktärsdrag som en kommunledning borde vara aktsam om fördenskull de har anspråk på att anses kompetenta. Liksom en vilja att axla det ansvar som de tagit på sig i och med accepterandet av sina utnämningar – vilka till yttermera visso inte är underbetalda. Som medvetandeforskare kan jag känna lukten av inkompetens, svek, avtalsbrott och översitteri på lång väg!

Kommunchefen väljer att omplacera socialchefen därför att hon talar om för kommunledningen vad som hon anser pågå på kommunalkontoret och inom omsorgsförvaltningen. Detta har hon laglig rätt till att göra och säkerligen också en skyldighet enligt det avtal hon har med sin arbetsgivare. Men det svider i kommunledningen och därför vill man omedelbart bli av med henne även om det skulle vara lagstridigt. Varför tar kommunledningen en sådan risk? Vi har nu också förstått att facket reagerar som de borde. Men det finns all anledning för oss att lyfta lite mer på täcket för att känna den lukt som gör att Marita till varje pris måste bort när hon i kraft av sin medkänsla tar sitt ansvar och vägrar spela med i kommunledningens försök att mörka de allvarliga missförhållanden som finns. En sådan kritik får inte får inte kläs i ord - det skulle bli helt förödande för kommunledningen. Detta har vi ju tidigare anat då Marita berättat under vilka fruktansvärda arbetsförhållanden hon och henne personal jobbar: Hon har dessutom antagligen i pur utmattning flera gånger anförtrott sin chef att hon verkligen inte orkar längre – om han inte gör något åt hennes hopplösa situation. Men denna ärliga och uppriktiga förtroendehandling vänder nu kommunchefen till ett slagträ i ett lumpet försök att rättfärdiga sitt illdåd. Jag gissar att det är nog inte är så många initierade som är villiga att köpa en mindre hårresande tolkning.   

Marita har många gånger påpekat att hennes trupper håller på att stupa under outhärdligt pressande arbetsförhållanden och i sann demokratisk anda beställt en utredning för att få bärkraften i dessa åsikter prövade. Men vadå … hur kommer det sig att detta var nödvändigt? Det är väl inte så långt från kommunchefens kontor och omsorgsnämndens lokaler att de skulle behövt ha sväva i okunnighet om de förhållanden som många kommuninnevånare redan börjat ana?  Kanske hade det varit bättre att Marita hade bett någon vända sig till Uppdrag Granskning? Kanhända hon inte ville dra skandal över sin egen arbetsmiljö, kommun och kära hembygd? Kanhända hon ville spela efter de regler som hon i sin tjänsteställning har avtalat om att följa? Kanske inte alls därför att hon är kvinna - utan bara därför att hon ville visa att man eller kvinna inte gör någon skillnad om man vill vara rakryggad?  Marita jag förstår att du mår illa – fruktansvärt illa – men är så stolt över dig. Tänk vilket föredöme du är för våra barn och barn-barn.

Men vad är det kommunledningen gör? Något precis lika dumt som om en byggherre skulle göra sig av med en bra snickare bara därför att han har påpekat att det inte går att bygga ett hus utan pengar till virke och spik. Vad tror denne byggherre han får för slags snickare efteråt när en sådan inställning blivit allmänt känd? Naturligtvis är det en minst lika effektivt metod att skrämma bort all kompetens från ett kommunalkontor när dess politiker inklusive chefen varken orkar eller vill ta kritik. Men det är klart att om man känner sig osäker på sin kompetens är det naturligtvis bra strategi att omge sig med menlösa jasägare.

Det är klart att en snickare som blir utsatt för något sådant kallar byggherren för en dumskalle, slänger sin hammare i backen och går hem. När tillfälle ges berättar han troligen om denne byggherres bristande förståndsgåvor och avsaknad av verklighetsförankring. Men detta kan ju en omsorgspersonal inte göra därför att här handlar det om yrkesheder … men kanske ännu mer om en brinnande känsla av ansvar för sitt socialt betydelsefulla arbete och omsorgen om sin nästa. Det är ju precis detta som ger substans till begreppet kommunomsorg – därför det alternativa epitetet ättestupa skulle kännas förödande. Självbevarelsedrift parad med ansvar alltså och ett varmt intresse för sin nästas välfärd.

Men omsorgspersonalens dilemma i detta avseende är ju en kommunledning väl medveten om då kan det kännas helt riskfritt att rakt av köra över en kollega från den operativa verksamheten. Även om man själv i övrigt inte har så stor kännedom om hur denna verksamhet fungerar – jag menar att i så fall hade inte en extern utredning varit av nöden. Det här känns som en oansvarighet som gränsar mot kollektiv misshandel[1] och blir väldigt besynnerlig med tanke på det ansvar kommunstyrelsen tagit på sig för att etablera en sund verksamhet i och med att accepterande av sina utnämningar. Det är ju det man lovar precis i detta ögonblick.

Men det hela kommer att bli mycket värre, som vi strax skall se, just av den anledningen att det visar sig att ledningen mycket väl vet hur denna omsorgsverksamhet fungerar … eller rättare sagt inte fungerar. Då anar man ett annat uppsåt bakom deras handlingar – utpressning. En snickare skulle gå hem direkt … eller måhända svälja sin förtret och bygger ett hus av lastpallar och rivningsvirke sammanfogat med snören – men det kan ju inte socialarbetare göra. I det fallet är det ju människor det handlar om och kanske uppdraget att göra sista biten på en människas livsresa känns väl och varm. En välfärd som tack för deras livslånga strävan som gav oss yngre oss chansen till ett drägligare liv – eller i ett mer krasst kapitalistiskt perspektiv rent affärsmässigt betala tillbaks på det kapital de själva investerat.

Men inte så – inte när de där anonyma sparkraven skall infrias! Vilka sparkrav – och varifrån kommer dessa? Det verkar inte saknas pengar i många andra sammanhang. Kan det inte rent av vara sparkrav som bottnar i en bristande överblick och planering - och att det i själva verket handlar om en kommunledning som väljer att slå neråt. För att dölja sin oförmåga att ta fram eller fördela de medel som krävs för denna verksamhet? Precis som en byggherre som påbörjat ett bygge utan att ha tillgång till de resurser som behövs för detta byggande - eller att först ta reda på om han har rätt till att bebygga det markområde som behövs för sin anläggning. Då gäller det att snabbt som blixten dra filten över sina förehavanden - precis den filt man i denna situation tidigare har lagt över de evigt stående sparkraven. Men det inte är en fråga om antingen eller – fast mer både och. En bollplan till den unga och ett drägligt liv åt de gamla och svaga i kommunen.

Socialchefen har fått sparken för att hon utnyttjat sin lagliga rätt att kritisera i offentlig tjänst. Men är inte en kritik vilken som helst - det är kritik som grundar sig på att kommunledningen inte står för vad som utlovats – ett avtalsbrott. I den vanliga världen kallas sådana för brott feghet och ynkedom – just som Marita säger. Med detta i bakhuvudet är ju inte så svårt att förstå varifrån allt politikerförakt kommer – på samma sätt som vi känner förakt för de som smiter ifrån en bilolycka. Det är ju en högst normal mänsklig egenhet – som kallas självbevarelsedrift – nämligen den att snabbt utveckla ett förakt för människor som inte vill stå för vad de utlovat eller tagit på sig att utföra. Evolutionen nämligen sörjt så vist för oss människor att vi genom att bygga upp en avsky för smitare därigenom ger oss kraften att göra detta. I detta borde varje politiker finna ett recept till att bota detta för dem så besvärande politikerföraktet; svik inte de människor som hjälp dig till makten med fega beslut eller genom överkörningar – och speciellt inte de yrkesmänniskor som är satta att driva en verksamhet som du fått ansvaret för. Det självklara i detta känner varje lagledare till – men inte en kommunförvaltning?  

En kommunchef har naturligtvis tagit på sig ansvaret att göra sin kommun till en trivsam bostadsplats för kommuninnevånarna och kommunalkontoret till en effektiv och trivsam arbetsplats för de som arbetar där. Han skall inte medverka till en arbetsmiljö där de anställda irrar runt i rykande vanmakt bara därför att de inte vågar påtala de brister de ser i rädsla för att få sparken eller försöker leva upp till sparkrav som ofta helt saknar verklighetsförankring. Den anställdes anhöriga skall inte behöva en ägna en stor del av sin fritid till att sopa ihop resterna av det som en gång var en glad människa sina försök att hjälpa henne överleva – eller varje måndagmorgon med milt våld fösa iväg en blek utarbetad människa mot arbetsuppgifter som genom dålig planering blivit henne övermäktiga.  Hennes familj skall inte behöva leva i en ständig skräck för att hon skall gå in i väggen – något som i ett enda slag förvandlar en kär anförvant en zombie som helt förlorar sitt människovärde – och naturligvis drar hela familjen med sig i detta fall.

En sådan chef är naturlitvis inte bara feg – han är ett allvarligt hot mot hela kommunen och dess innevånare. Han skall inte ha hög lön – därför att han genom sina insatser så öppet visar sin brist på ansvar. Han skall inte ge möjligheter att på det sätt som skett kunna peta bort någon som så tydligt ser och dessutom vågar kritisera kommunledningen för en hutlös brist på ansvar. Den allra minsta gnutta av civilkurage hade fått de ansvariga att förstå att omedelbart gå och dessutom ersätta de människor vars liv blivit förstörda förstört – i stället för att som nu kanske tillåtas att smita iväg som tjuvar om natten med kraftiga avgångsvederlag i sina fickor.  Detta är vad vi som människor har rätt att förvänta oss av en väl fungerande samhällsstruktur som utger sig för att verka i en demokratisk ordning som tillika verka för jämställdhet mellan människor. Blott att denna möjlighet finns är minst sagt upprörande och lika skrämmande erfarenheten att detta idag numera blivit till en vana inom näringsliv, statlig och kommunal förvaltning. I en liberal ekonomism som så naivt omtolkats till en slags ’frihet ifrån ansvar’ – i stället för att markera en ’frihet till handling’ som sannolikt var dess liberala andemening.

Antydningar om en hutlös brist på ansvar, kollektiv misshandel eller rent av utpressning? Borde man inte ha utomordentligt bra på fötterna för att ta till med sådana ordalag.  Förvisso – men det får man när man läser resultatet av den 3 månaders långa externa ”kartläggningen av behov och resurser inom Omsorgsförvaltningen med fokus på samarbete”. En professionell utredning med tonvikt på enhetschefernas arbetsmiljö och förvaltningspersonalen känsla för sammanhang (och samhörighet) – enligt den internationella KASAM-modellen som bl.a. använts av Kommunal och Vision under år 2013, som i ett enda slag förvandlar Maritas uttalande om feghet till en hes andeviskning.

Utredningsresultatet är förkrossande: ”Den psykosociala arbetsmiljön …  är … att många betraktar sin situation som inte hanterbar eller meningsfull … man tappar hoppet och försöker ta till olika strategier för att endast ’överleva’.”

Omsorgsförvaltningen och dess personal går helt fri:

”Den psykosociala arbetsmiljön är bra på arbetsplatsen. Stämningen mellan cheferna är väldigt bra. Enhetscheferna (EC) hjälper varandra i mån av tid. Trots påfrestningarna är det en väl fungerande grupp” och detta trots ett arbete under mycket svåra omständigheter: ”En försvårande omständighet är den geografiska spridningen av verksamheterna” och att ”de administrativa resurserna är minimala.”

Sedan kommer kritiken:

”Hösten 2012 började arbetsmängden öka. Våren 2013 ökade arbetsmängden ännu mer pga. scheman, semesterplaneringar, AB etc. För att hinna med jobbade EC en del helger i våras och långa kvällar. Man fick även ”strunta” i vissa arbetsuppgifter för att ”överleva” till semestern.”

”flera verksamheter och litet administrativt stöd skapar en arbetsmiljö som är hälsofarlig för berörda chefer, assistenter och inte minst underställd vårdpersonal”

”Förvaltningen har en omfattande funktionsbeskrivning. De flesta av enhetscheferna anser sig inte ha en chans att utföra uppdragen som beskrivs…”

”Stressen yppade sig på olika sätt bl.a. ”genom ironi och omotiverat gnäll.”  Någon fick kraftig viktminskning.  De flesta var väldigt trötta innan semestern. Sömnsvårigheter visade sig vara ett stort problem bland enhetscheferna. ”Haft problem med sömnen ett helt år pga. stress. Har svårt att sova – vaknar och tänker på jobbet. Blöder näsblod vid överansträngning och stress. Hinner inte göra korrigeringar, gör fel, glömmer bort. Minns inte.”

”Situationen är ohållbar för många. Funderar på att byta jobb men vill helst stanna kvar. I våras tänkte jag söka annat, men beslutade att fortsätta. För att komma ifrån en hopplös situation har fyra av sex chefer sökt sig till andra arbeten. Jag sökte annat jobb för att undvika att bli sjuk. Om jag inte tog mig därifrån fanns stora risker för min hälsa.”

Vad är detta för något? En beskrivning av förhållandena i ett arbetsläger för kvinnliga straffångar?

”Finns en hel del klagomål på personalkontoret. Finns en kraftig kritik mot bemanningsenheten.  Bristen på helhetstänk … och social och omsorg är underbemannat administrativt … Väldigt många enhetschefer uppger sig ha problem med IT-enheten.”

”Antal anställda per enhetschef varierar mellan 22 till 49 … en siffra som vida överstiger… att chefer inte bör ha fler direkt underställda än 25 personer” som är fackförbundet Visions krav och bygger på omfattande undersökningar och erfarenheter.

På detta sätt bombar utredaren på - sida upp och sida ner och han har …

Han har mött en framväxande kultur att chefen ska vara tillgänglig på kvällar och helger – och de därför helt enkelt slutat att svara i telefon:

 ”Jag väljer mellan att gå till läkaren och sjukskriva mig eller bara göra det jag hinner”

Detta är en fruktansvärd läsning! Det är så långt ifrån personalomsorg man bara kan komma. Hur skall dessa omsorgsarbetare som själva inte blir föremål för den minsta omsorg själva kunna hämta kraften till att ge omsorg? Jag är rädd att det krävs precis kvinnor för precis detta – men att de skall misshandlas för detta är nog inte en tillrådig kommunal verksamhet i dagens Sverige?  Det är naturligtvis något som Ljusdals innevånare genom sina val redan har framfört till sina folkvalda – och nu måste vi högröstat och i tydliga ordalag tala om att vi inte tänker tolerera dylika metoder.

Nu är det som skett naturligtvis inte enbart ett resultat av kommunchefens egna handlingar – men det ingår liksom i hans jobb att också stå för sin medarbetares felsteg i den mån dessa inte orkar eller själva vågar göra detta. Vi förstår ju av skriverierna att många av nämndens ledamöter i sin feghet är lika snabba att huka sig i skuggan av kommunschefen som de varit med att köra över det långa och mödosamma arbete som omsorgsförvaltningen lagt ner på att försöka lösa sin helt hopplösa situation. Vi minns ju med förfäran den berättelse som i TV-programmet Sveriges bästa äldreboende som kröp fram till TV-sofforna i det som en gång skulle ha blivit vårt eget folkhem.

Det är nu meningen att omsorgsförvaltningen skall hålla i kniven när det sparpaket som omsorgsnämndens arbetsutskott röstat igenom trots samma förvaltnings protester och nu håller kommunchefen i yxan för att hugga bort chefen för en omsorgsförvaltning i djup kris. Det framgår klart då man läser olika mötesprotokoll.

Marita behövde ju inte ens ha sagt något – alla förstår ju ändå att det handlar om politisk feghet. Ja faktiskt något ännu mer oerhört. Ett svek emot alla de som jobbar på förvaltningen – mot alla som med sina skatter dyrt har förskottbetalat en omsorg som de inte får – och mot alla Ljusdals innevånare vars kommunala verksamhet blivit till ett kaos. Våga ta er modet till att lyssna – det är precis så som förfärande många idag uppfattar verksamheten på Ljusdals kommun. Men att lyssna verkar inte vara en framträdande egenskap – och inte heller en självkritisk inställning: ”Jag har aldrig några stora problem med mitt ledarskap”, sade Claes Rydberg när hans sparkades ifrån sin förra tjänst som kulturchef. Kan så vara – men det är numera vi och omsorgsförvaltningen som har fått stora problem med ditt ”ledarskap” och dessa problem inte försvinner därför att du sparkar ut Marita. Tvärtom en f.d. kulturchef kanske behöver stöd av någon som har lång erfarenhet av socialtjänst? Det är kunskap och erfarenhet det handlar om - och varken de tomma ordens retorik eller förmågan att gömma sig bakom en kollegial sammanhållning. Detta oavsett om detta har sin grund i arbetsgemenskap, politiska åsikter eller ett gemensamt maktbehov. Det är det kontrakt som ni skrivit under om ett uppdrag som jag och alla kommunens övriga medborgare betalar dyrt för varje dag.

Vilka är de där politikerna som fattat dessa beslut – har de inga namn?  Är det bara på valaffischerna en månad vart fjärde år som de vågar visa ansikten? När vi känner att de som vi har valt att ge den kommunala verksamheten en politisk profil missbrukar sin makt med att kliva in i den operativa verksamheten och plocka bort en chef som haft modet att stå upp för sina åsikter – då borde de i stället ta lärdom av henne och tacka henne för att hon visar var på kroppen som ryggraden sitter. Likadant när en kommunchef som tagit bra betalt för ett ansvarsfullt arbete varken vill eller kan ”leverera” - som juryn i TV-programmet Idol oftast säger – kan leverera en effektiv och trivsam arbetsmiljö som ger goda förutsättningar för en god social omsorgsverksamhet. Då återstår bara förakt, vare sig detta gäller anonyma kommunalpolitiker, kommunchefer, kvittoklistrande landhövdingar eller en f.d. näringsminister. Självklart skall värdelösa makthavare försvinna alternativt omplaceras - och när en kommunledning så allvarligt misshandlar en förvaltningsenhet och dess chef, så är det inte så svårt att förstå vilka som borde försvinna.

Arne Kjellman