Skall vi fortsätta att bara vara tysta?

Varför analyseras inte situationen i kommunen? Vem har koll på helheten egentligen? Var ligger det egentliga problemet? Det är typiskt för denna kommun att utse en person, (särskilt en kvinna) som ansvarig för att det går åt pipan.

Plus att politikerna har mage att lägga tillbaka problemet i hennes knä. Att politikerna inte tar sitt ansvar och tar budgetbeslut är väl märkligt? Jag har aldrig hört talas om något liknande tidigare.

En förvaltningschef kan inte trolla med knäna. I åratal har det enda budskapet varit att vi ska spara och spara. Chefen har verkligen varit lojal mot budgeten, mer än vad som egentligen har varit bra för medarbetarna.

Att lösa ekonomin inom omsorgsförvaltningen, OF, är en omöjlig uppgift i rådande läge. Bara ett exempel är att individ- och familjeomsorg, IFO, går back med 19 miljoner, är det rimligt att äldreomsorgen ska betala det? När arbetet på IFO är en tvingande verksamhet. Ska inte hela firman hjälpa till? Fast egentligen är det staten som borde ta kostnaderna.

Det är fel politik hela vägen från regering och riksdag, när tvingande verksamheter inte får statliga medel för att klara verksamheten. Vem slåss för att få igenom det? Inte vet jag någon. Nej, det blir varje förvaltnings ansvar att lösa en omöjlighet. Och personalen ska bara finna sig i det. Kommunerna har dränerats under många år, och de har dessutom fått ta över arbetsförmedlingens såväl som försäkringskassans kunder och inte fått en sekin för detta.

Förvaltningen behöver satsa resurser på att skapa en bra arbetsmiljö för chefer och medarbetare, och vända utvecklingen, snarare än att spara ännu mer ute i verksamheterna. Medarbetarna behöver få den uppskattning de förtjänat så länge. Sjukfrånvaron drar iväg och vi har nått smärtgränsen igen. Men i stället ska äldreomsorgen betala ännu mer för att lösa underskottet.

Omsorgsförvaltningens personal är vardagshjältarna som ska bedriva en superverksamhet och stå ut att granskas noga i sömmarna. De får absolut inte begå ett enda fel för då hittas det syndabockar. De ska med minimala medel se till att inga barn far illa och att ingen äldre kund ramlar ur sängen, de ska utföra ett fysiskt och psykiskt krävande vårdarbete dag efter dag, eller göra kvalificerade utredningar, och göra professionella bedömningar som har stor betydelse för den enskilda kunden. De ska stå ut med en minimal lön för att de arbetar med människor inom vård och omsorg, då det borde vara dessa medarbetare och hjältar som skulle värderades högst i samhället! De är dessutom vanligtvis kvinnor som ofta låter arbetet gå ut över sin egen hälsa och fritid, därför att lojaliteten med kunden är större.

Dessutom ska personalen helst arbeta med grupp- och personlig utveckling, för att inte verksamheten ska bli lidande, de ska gå utbildning i värdegrund och helst läsa upp sin kompetens parallellt som de arbetar. Förstår ni egentligen hur komplicerat ett arbete inom omsorgen kan vara? När var det någon som ställde samma krav på politiker och höga chefer?

Om det är problem på golvet behöver man se över hela organisationen, eller hur? Det är nödvändigt att analysera organisation innan man lastar person.

Insändaren: Se kärnan i problemet