Nu börjar bitarna falla på plats
Nu börjar bitarna falla på plats och avslöjar kommunal ansvarslöshet och arrogans
Det är nu mer än 3 veckor sedan socialchefen sparkades och nu börjar den fulla vidden av verksamheten på Ljusdals kommun klarna - tillika förhållanden som varit tydligt kännbara i ett flertal år nu. Vad värre är att denna bild sannolikt speglar ett pågående skeende inom många svenska kommuner liksom andra organisatoriska strukturer inom Sverige, Europa och kanske hela världen.
Men låt oss stanna i Ljusdal – en kommun där omsorgsförvaltningens c:a 1000 anställda och deras ”kunder”, till antalet mångdubbelt fler, inte mår bra – som en nyligen genomförd utredning tydligt visar. Kommunledningen har sannolikt med benäget bistånd av Ljusdalsposten (LP) under en lång tid med gemensamma krafter(?) försökt dölja allvarliga missförhållanden inom den kommunala administrationen. Det sjuder inom kommunen och många mår väldigt illa. Den offentliga debatten förefaller hårt censurerad – den del av ”debatten” som blir synlig tycks huvudsakligen består i några artiga insändare eller trötta rop på hjälp. En pressad situation … många frågor … inga svar … inte ens en vilja att svara … helt obegripligt?
Men i LP den 7 november spricker bubblan – en bubbla som många länge anat sig till och en process som ett flertal hoppats på. Citat LP: ”Nobben för skola och omsorg … Inga nya pengar fördelas …” något som meddelas till en omsorgsförvaltning i långvarig och djup kris och till en skola i sönderfall. I bägge fallen något som tydligt och klart dokumenterats. Dessa evigt stående grundlösa(?) sparkrav och samma löst svepande ekonomiska formuleringar: ”Sorry, skolan och omsorgen …”
På sidan innan kan vi i LP läsa ”Klartecken från politiken … Ett klubbslag, applåder och så var det klart …”. Kommunstyrelsen beslutar att kommunen lånar ut 9 miljoner och ger hjälp till markarbeten förutom den ekonomiska belastning som den parodiska beslutsprocess som förgick beslutet innebär. Denna kostnad söker man nu dölja med att ta pengar från förvaltningen för samhällsutveckling. Ekonomichefen har granskat hallkalkylen och anser att uppgifterna är trovärdiga. Men vad är trovärdigt – de osynliga siffrorna eller ekonomichefen?
Applåder i kommunfullmäktige - självgodhet eller ohöljd populism? Vart tog alla sparkrav vägen i detta ögonblick? Ser inte kommunstyrelsen det djupt kränkande i det som sker? Hur de behandlar sina uppdragsgivare – kommunmedborgarna? 80% av de som är verksamma inom kommunen sorterar under förvaltningarna för omsorg och skola. De skall nu som tidigare torteras av dessa orimliga sparkrav och fortsätt att bli så under en oöverskådlig framtid. Fjättrade av sin yrkesheder, sina elever, omsorgsbehövande och kärleken till sin hembygd. Det är naturligtvis något oerhört allvarligt när en kommunal organisation så cyniskt utsätter sin personal för denna form av utpressning.
Av dessa 80% har väldigt många anhöriga som naturliga skäl även de får sin livskvalitet förödd under sådana förhållanden. Denna 80%-iga andel har oändligt fler ”kunder” som många mår minst lika illa. Det är inte bara i Ljusdal som detta har blivit en ovana i den liberala(?) ekonomismens namn. Denna situation har nu diskuterats i många år – och är numera mer än väl dokumenterad. En omsorgs- och skolförvaltning ålagd orimliga sparkrav – som tvingar fram nedläggningar av äldreboenden som i sin tur tvingar äldre och sjuka ifrån anhöriga och sin hembygd. Så avtackar vi dem efter en lång livsgärning. Kommunstyrelsen väljer att urholka stödet för omsorgsarbetet ännu mer genom att i detta läge besluta bygga en fotbollshall med konstgräsplan. Har kommunledningen alldeles tappat n verklighetsförankringen och känslan för sitt uppdrag?
Vad är det som kommunstyrelsen och Stina Michelson säger: ”Kan vi med en satsning som den här rädda bara en person från att hamna snett har hela den kommunala satsningen redan betalat sig”. Uttalandets kraft överträffas bara av dess naivitet. Bristande satsningarna på omsorgs- och skolsidan talar numera sitt tydliga språk – liksom att det numera handlar om att tusen och åter tusen människor som har hamnat snett i ett annat avseende på grund av försumlighet och en iögonenfallande kommunal ansvarslöshet.
”Rättvist” protestera här nog förgäves när han inte framhåller att det är kompetens, självkänndom och ansvar som krävs för att någon skall kunna agera. Dessutom en förmåga att inse att beslutet om Älvhallsbygget endast är toppen av det enorma isberg som numera fullständigt dragit ner det som en gång var (eller skulle bli?) ett stolt svenskt socialt skyddsnät. Lika effektivt mot djupet som den skolverksamhet som vi har låtit förfalla från ställningen att för ett 50-tal år sedan ha varit en bland de världsledande.
Kompetens, en förmåga till självkritiskt tänkande och ansvar för den verksamhet som bedrivs är de oundgängliga kvalifikationer som krävs för att en organisation skall kunna fungera – detta avsett om den är privat eller kommunal. Våra kommunförvaltningar kanske borde inse att detta tillstånd inte kan uppnås enbart genom att försöka leka näringsliv.
Den här frågan kompliceras naturligtvis ytterligare av att näringslivet i sin tur verkar sakna insikter om hur den biologiska (och memetiska) evolutionen fungerar – eller åtminstone agera utifrån sådana insikter. En biologisk-social evolution som vi alla är del av och som vetenskapen numera börjar få ett ordentligt grepp över. Utan vet(en)skap och kunskap, självinsikt och aktionskompetens är ett moget ansvarstagande helt enkelt inte möjligt – och detta behöver man nog inte vara vetenskapsman för att inse. Det växande politikerföraktet har de senaste 50 åren dessvärre blivit ett problem som effektiv motverkar den samhälleliga utvecklingen emot demokrati och jämställdhet – och i råkapitalismens namn börjar hårdexploatera ansvarslöshet. Detta är av naturliga skäl är en demokratins akilleshäl och inte svårt att visa med tämligen enkla utvecklingsmodeller – fördenskull man inte redan tidigare förstått vilken katastrof det skulle innebära om vår biologiska organisms skyddsreflexer avlägsnades – d.v.s. reflexen som vår kropps förmåga till ansvar genom att snabbt svara an på de hot som riktas mot vår biologiska organisation.
En samhällsorganisation följer naturligtvis samma lagar och det är dessvärre nog så att vårt samhälle inte heller kan tillåta små lokala organisationer att experimentera eller leka på helt egen hand – och alls inte med egendefinierade villkor. Det vore lika dumt som att tro att vi som människor skulle kunna klara oss lika bra utan hjälp av vår väl utvecklade hjärna.
Det är därför måste den här frågan upp på JO:s bord – även om JO i sina bedömningar även för egen del får dras med rättstillämpningar som i mångt och mycket stammar från tiden för industrialismens barndom och därför kanske bitvis är ålderdomliga. Men detta är en situation jag tror och hoppas att JO kan hantera – av den anledningen att det är precis på JO:s bord den hör hemma, då all lagstiftning i demokratisk mening skall utgå ifrån folket.
Vi kan ju inte ha det så att vi döms till fängelse för att utdela ett knytnävsslag – men kan får ett avgångsvederlag för att formligen krossa omsorgsförvaltningar. Att drabbas av dryga böter om man snattar äpplen i en snabbköpsbutik – men gå helt fria om man är delaktig i att förskingra delar av en befolknings i fonder sparade pensionsmedel. Precis lika litet som att omdömeslöst sälja ut våra naturresurser och andra tillgångar till främmande intressen. Denna typ av beteende är analogt med cancerogen tillväxt och skapar därigenom i en suicid utvecklings- och tillväxtmodell. Det har vetenskapen förstått idag – men denna insikt måste nå det allmänna medvetandet om våra demokrati- och jämställdhetsprojektet ens skall kunna ha den minsta chans att lyckas. Och vi vågar ju inte ens tänka på vad som händer om vi misslyckas? Därför mörkar vi – och sjunker uttröttade tillbaks i TV-soffan?
Det är inte svårt att visa att den hotfulla växthuseffekten bara är det första globala hot som en förvirrad mänsklighet numera står framför. Det är heller inte så svårt att visa att vi oundvikligen måste börja handla ”där vi står” – och sluta med våra försök till att med hjälp av marknadsföringens tomma retorik försöka ”prata bort” vad som är på väg att hända och vad vi egentligen håller på med. Vi sticker likt strutsen huvudet i sanden för att slippa se de allvarliga problem som hotar våra samhälleliga strukturer - både ur ett världsomfattande socialt perspektiv som det lilla kommunala formatet.
Man behöver inte vara vetenskapsman, jurist eller statmans för att förstå det som alla föräldrar och f.d. barn så väl vet; Att andra sällan gör som vi säger – de gör som vi gör! Det är våra handlingar som skall vara ansvarsfulla – så att de svarar an för att försöka undvika katastrofen – på precis samma sätt som den biologiska reflexen räddar våra händer ifrån att brännas sönder av elden.
Arne Kjellman
